Det sitter i huvudet

Jag tror det mesta sitter i huvudet, hurvida kärleken går via mannens mage låter jag vara osagt. Jag har ingen aning. Grabbar är knepiga överlag. Men mitt egna huvud har jag någorlunda koll på. Det sitter ju ovanför mina axlar varje dag, även om det inte känns så alltid.

Vissa går på magkänsla, jag förlitar mig på mitt huvud i otaliga situationer. Att vissa känslor sedan sprider sig till andra delar av kroppen, visst, men det är i mitt huvud som de konstrueras.
Jag tänkte på det igår när jag var på pump. Min ben hade inte alls lust att stå och göra knäböj med alla dessa kilon jag hade lassat på. Men jag tänkte att det sitter mer i huvudet än i benen vad jag orkar och inte orkar. Så jag traglade på. Jag tänkte att om jag bortser från den pinade känslan som mina ben spyr ut i varenda liten cell orkar jag med hela låten och böja 90 grader. Om jag bara fokuserar och tvingar bort tankar som att "näe nu jädrar lägger jag ner stången och sätter mig och vilar" så orkar jag lite till, och lite till och ja, sen var låten slut. Känslan när man är klar och har orkat är så skön.

Så jag ska börja vara sådan inte bara på träningspass utan "jämt". Som sagt, jag tror det sitter i huvudet, när mitt huvud talar om att det är trist, så är det nog det, men det går att bortse ifrån och fokusera på att det finns roliga saker också att det är det man får ut den bästa känslan från när det är över.

Dagens känsla - förvirrad.

Dagenens Grrr - vädret. Jag vill ha sol!!!